När jag lade ut en länk till mitt blogginlägg ”Etymologi: arder - ett alderdomligt träd” på Ordalagets Facebook-sida fick jag mycket feedback, så flera sagesmän hjälpte mig med dialektbelägg för ’al’. Därför kan jag här komplettera bilden med hur det i dag ser ut i delar av Ångermanland.
Sedan tidigare hade jag två sagesmän från Ångermanland. För att ni ska slippa gå tillbaka till det förra blogginlägget nämner jag dem här: En sagesman från Ådalen säger urdder, och en annan från Örnsköldsvik säger udder. Båda är att betrakta som en represenation av ett dialektalt urder ’al’.
Jag fick inga fler exempel på u- som initial vokal, men däremot ö-. Från Nolaskogsbygden har jag en sagesman som säger ödder. Från Kramfors har jag en sagesman som säger örder. Dessa former är representationer av ett örder ’al’.
Från Anundsjö har jag två belägg öller 'al'. Detta är en särutveckling, som även finns i Västerbotten norr om Ångermanland. Med tanke på att anundsjömålet även i övrigt är ålderdomligt och egenartat är det mycket möjligt att öller återger äldre ångermanländska, och att formen var mer utbredd i äldre tid (jfr Widmark 1959 sid. 242-244).
Avslutningsvis fick jag en sagesman från Gideå som säger ôddra - jämför med belägget från Lit från förra blogginlägget, årrddra! Detta är nog den bestämda formen av ett ôdder 'al' (ô är en beteckning för en vokal som ligger mellan å och ö).
Sedan tidigare hade jag två sagesmän från Ångermanland. För att ni ska slippa gå tillbaka till det förra blogginlägget nämner jag dem här: En sagesman från Ådalen säger urdder, och en annan från Örnsköldsvik säger udder. Båda är att betrakta som en represenation av ett dialektalt urder ’al’.
Jag fick inga fler exempel på u- som initial vokal, men däremot ö-. Från Nolaskogsbygden har jag en sagesman som säger ödder. Från Kramfors har jag en sagesman som säger örder. Dessa former är representationer av ett örder ’al’.
Från Anundsjö har jag två belägg öller 'al'. Detta är en särutveckling, som även finns i Västerbotten norr om Ångermanland. Med tanke på att anundsjömålet även i övrigt är ålderdomligt och egenartat är det mycket möjligt att öller återger äldre ångermanländska, och att formen var mer utbredd i äldre tid (jfr Widmark 1959 sid. 242-244).
Avslutningsvis fick jag en sagesman från Gideå som säger ôddra - jämför med belägget från Lit från förra blogginlägget, årrddra! Detta är nog den bestämda formen av ett ôdder 'al' (ô är en beteckning för en vokal som ligger mellan å och ö).
Bild: En al mellan två tallar.
Slutligen kan sägas att ångermanländska uppvisar en diversifierad vokalism hos arder/årder ’al’. Vi har urder, örder, ôddra och öller. Vokalismen i ångermanländska kan återgå på u-omljudda former, men det är svårt att säga säkert, eftersom utvecklingen av vokalen /a/ framför /ld/ ger liknande resultat som u-omljud. Vi kan däremot ganska säkert säga att de jämtska formerna på /å/ återgår på u-omljudda former av alder (dvs. ålder < ǫlder), och att de medelpadska formerna på /a/ helt säkert återgår på en form utan u-omljud (dvs. arder < alder).
U-omljud är en tendens främst i de västnordiska dialekterna (främst isländska, färöiska och norska – men även jämtska och härjedalska kan räknas hit) att ett /u/ i ändelsen påverkar en stamvokal så att den närmar sig /u/ (labialisering), oftast ett /a/ som blir /ǫ/ och ofta sedermera /å/ eller /ö/. Tendensen finns även i östnordiska (svenska, danska och gutniska). Några exempel: svenska honom < *hānum (jfr danska ham), svenska hon < *hānu (jfr forngutniska hān ’hon’, men hann ’han’), svenska öl (jfr engelska ale, fornengelska alu med bevarat /u/ i ändelsen), danska och norska hånd ’hand’, isländska höfuð ’huvud’ < *hawuð (jfr f.ö. latinets caput ’huvud’ som är en direkt ljudlagsenlig parallell!).
Litteratur
Gun Widmark: Det nordiska u-omljudet. En dialektgeografisk undersökning. Uppsala 1959.