Första gången jag hörde arder – ett medelpadskt dialektord – visste jag att det var namnet på ett träd, men jag visste inte vilket. Jag tittade mig omkring och såg björk och al, och några granar. Litet längre bort fanns en tallskog. Det troligaste var att det betydde ’al’, och senare bekräftades min initierade deduktion, eller ska vi säga gissning?
Jag har frågat mina vänner i Facebookgruppen Ordalaget vad de säger eller har hört sägas och varifrån de kommer, så jag har sagesmän (ni kvinnor som lämnade uppgifter får förlåta – sagesman är ett neutralt ord, och det innefattar både män och kvinnor som lämnar uppgifter) från Jämtland, Medelpad och Ångermanland som berättat för mig vad de använder eller hört för dialektord för ’al’.
I Medelpad är arder ordet för ’al’ hos mina sagesmän, som kommer från Fränsta, Torpshammar, Attmar och Selånger, även om sagesmännens skrivning av ordet tyder på att olika aspekter betonas: arrder (Fränsta, Selånger) och ardder (Attmar) – men i grund och botten är det samma ord – arder ’al’.
I Jämtland har jag tre sagesmän, vilka uppvisar två olika mönster. Från Lit har jag fått årrddra, som väl är en bestämd form av årder 'al'. Från Hammastrand och Bispgården har jag adder och arder, representationer för ett arder ’al’, och de hänger ihop med arder-området på andra sidan landskapsgränsen i Medelpad.
Från Ångermanland har jag två sagesmän – den ena är från Ådalen och säger urdder, och den andra är från Örnsköldsvik och säger udder. Som jag förstår det är båda en representation av ett dialektalt urder ’al’.
Här kan det vara på sin plats att diskutera vilken art av al som avses, då vi i Sverige har två arter av al: klibbal (Alnus glutinosa) och gråal (Alnus incana). Klibbalen förekommer allmänt upp till Hälsingland, men är inte ovanlig längre upp längs kusten, medan gråalen är allmänt förekommande i hela Norrland. Därför kan vi på goda grunder anta att ett medelpadskt/jämtländskt arder ’al’, ett jämtländskt årder ’al’ och ett ångermanländskt urder ’al’ alla syftar på gråalen (Alnus incana).
Jag har frågat mina vänner i Facebookgruppen Ordalaget vad de säger eller har hört sägas och varifrån de kommer, så jag har sagesmän (ni kvinnor som lämnade uppgifter får förlåta – sagesman är ett neutralt ord, och det innefattar både män och kvinnor som lämnar uppgifter) från Jämtland, Medelpad och Ångermanland som berättat för mig vad de använder eller hört för dialektord för ’al’.
I Medelpad är arder ordet för ’al’ hos mina sagesmän, som kommer från Fränsta, Torpshammar, Attmar och Selånger, även om sagesmännens skrivning av ordet tyder på att olika aspekter betonas: arrder (Fränsta, Selånger) och ardder (Attmar) – men i grund och botten är det samma ord – arder ’al’.
I Jämtland har jag tre sagesmän, vilka uppvisar två olika mönster. Från Lit har jag fått årrddra, som väl är en bestämd form av årder 'al'. Från Hammastrand och Bispgården har jag adder och arder, representationer för ett arder ’al’, och de hänger ihop med arder-området på andra sidan landskapsgränsen i Medelpad.
Från Ångermanland har jag två sagesmän – den ena är från Ådalen och säger urdder, och den andra är från Örnsköldsvik och säger udder. Som jag förstår det är båda en representation av ett dialektalt urder ’al’.
Här kan det vara på sin plats att diskutera vilken art av al som avses, då vi i Sverige har två arter av al: klibbal (Alnus glutinosa) och gråal (Alnus incana). Klibbalen förekommer allmänt upp till Hälsingland, men är inte ovanlig längre upp längs kusten, medan gråalen är allmänt förekommande i hela Norrland. Därför kan vi på goda grunder anta att ett medelpadskt/jämtländskt arder ’al’, ett jämtländskt årder ’al’ och ett ångermanländskt urder ’al’ alla syftar på gråalen (Alnus incana).
Bild 1. Al vid vatten (Bredsand, Medelpad).
I ”Ordbok över Sveriges dialekter” (1991-) listas under uppslagsordet 2alder el 2ålder olika uttal av alder (fem.), som arder (bl.a. i Medelpad, Jämtland och Ångermanland), årder (bl.a. i Jämtland och Ångermanland) och urder (bl.a. i Ångermanland). Intressant nog anges betydelsen som ’träd (buske) av släktet Alnus, i synnerhet gråal (Alnus incana)’. I Värmland har i flera socknar noterats att årder betyder ’gråal’, medan arder betyder ’klibbal’!
Enligt Hellquist (Svensk etymologisk ordbok) utgår arder från alder, som i sin tur utvecklats ur ett *alr med ett ljudlagsenligt d-inskott. Senare kom en stödvokal mellan d och r, en så kallad svarabhaktivokal (*alr > *aldr > alder > arder). Hellquist anger att alder/arder betyder ’gråal’.
Språkliga paralleller finner vi i våra systerspråk: norska older ’al’ och isländska ǫlr ’al’. Danska elle(træ) ’al(träd)’ härstammar från en i-omljudd form, jämför isländska elri (neut.) ’al’ och elrir (mask.) ’al’.
Hos våra kusinspråk finns paralleller som anglosaxiska al(o)r ’al’ (eng. alder ’al’), medellågtyska elre ’al’, fornhögtyska elira, erila ’al’ (ty Erle ’al’), men även medellågtyska else ’al’ och medelnederländska elze ’al’ (nederländska els ’al’). Spanska aliso ’al’ är inlånat från de germanska språken (enligt Tamm och Torp från gotiska).
För germanska sätter forskningen en grundform *aluz-/alus- och *aliz-/alis-.
Mer avlägsna språksläktingar har paralleller som latinets alnus ’al’ (möjligen av *alsnos), fornslaviska jelicha ’al’ och polska olsza (olcha) ’al’. Lettiska alksnis ’al’ och litauiska elksnis ’al’ har samma stam med k-inskott. Hit hör även ryska ольха (olcha) ’al’, vitryska вольха (volcha) ’al’, ukrainska вільха (vilcha) ’al’ samt bulgariska елха (jelcha) ’al’.
Bild 2. Gråalens utbredning (Alnus incana)
Dialektordet alder/ålder ’al’, i Ordalagets område representerat av arder (Medelpad, Jämtland), årder (Jämtland) och urder (Ångermanland), har språkliga släktingar i de nordiska språken, de germanska språken, de slaviska språken, de baltiska språken och i latin. Ordet finns belagt i en stor del av alens utbredningsområde.
Här är arderns saga al(l) för denna gång.
.
Litteratur:
Hellquist, Elof: Svensk etymologisk ordbok
Tamm, Fredrik: Etymologisk svensk ordbok
Torp, Alf: Nynorsk etymologisk ordbok
Bild 3. Klibbalens utbredning (Alnus glutinosa).
Dialektordet alder/ålder ’al’, i Ordalagets område representerat av arder (Medelpad, Jämtland), årder (Jämtland) och urder (Ångermanland), har språkliga släktingar i de nordiska språken, de germanska språken, de slaviska språken, de baltiska språken och i latin. Ordet finns belagt i en stor del av alens utbredningsområde.
Här är arderns saga al(l) för denna gång.
.
Litteratur:
Hellquist, Elof: Svensk etymologisk ordbok
Tamm, Fredrik: Etymologisk svensk ordbok
Torp, Alf: Nynorsk etymologisk ordbok