Bruket att ha fler personnamn än ett kommer från kungligt håll. I äldre tider hade "vanliga" människor ett tilltalsnamn, och ett annat namn som specificerade vilken person med det tilltalsnamnet som man talade om.
Man kunde använda pappans (eller i en del fall i stället mammans namn) och -son/-dotter för att klargöra vem det handlade om (termerna för detta är patronymikon och metronymikon).
Man kunde använda pappans (eller i en del fall i stället mammans namn) och -son/-dotter för att klargöra vem det handlade om (termerna för detta är patronymikon och metronymikon).
Magnus Eriksson (1316-1374) var son till Erik (Magnusson), som omkom i fängelse i samband med Nyköpings gästabud. Erik Magnussons (c. 1282-1318) far hette allltså Magnus, men han brukar inte identifieras med sitt patronymikon (hans pappa hette Birger [jarl]), utan han har ett binamn som vi brukar använda - Magnus Ladulås (c. 1240-1290). Även Birger jarl identifieras med ett binamn, 'jarl', och inte med sitt patronymikon, vilket var Magnusson, för hans far hette Magnus Minnesköld (Minnisköld), även han identifierad med ett binamn. Magnus' patronymikon var Bengtsson, för hans far hette Bengt (Folkesson).
Fig. 1. Namnstatistik 2014. De tio vanligaste flick- resp. pojknamnen i Sverige.
I äldre tid användes alltså endera förälderns namn med -son eller -dotter (patronymikon, metronymikon) eller ett binamn för att utskilja individer med samma personnamn. Släktnamn uppträder inte förrän på 1600-talet hos både adel, präster och borgare, medan bönderna fortsätter att använda patronymika ända till slutet av 1800-talet. I och med 1901 års namnlag fastställdes att alla skulle ha ett släktnamn, och då blev patronymika fasta släktnamn. Eftersom kvinnor antog mannens släktnamn, blev även kvinnor söner under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.
Enstaka adelssläkter har haft släktnamn sedan länge, men det är inte det normala (se exempelvis Bjälboätten, från vilken ovanstående exempel är hämtade).